Dödshjälp - Dödshjälp EP (2011)

Hans Tengstrand - Gitarr, sång

Daniel Christensen - Bas, kör

Jimmi Aakula - Trummor, kör

Dödshjälp var ett litet projekt som Barabbas-duon Daniel och Hans startade tillsammans med en av Hans arbetskamrater. En lite hårdare och smutsigare version av Barabbas kanske man kan kalla det. Tidsbrist gjorde att fyra låtar blev två låtar istället. Det kan t o m vara lite generöst att kalla det här för en EP men vi tänker göra det iallafall.
     Låtarna spelades in 2011 så det är ett tag sen men andra låten, en kär sommarklassiker, brukar dyka upp kring midsommar. Äntligen har vi släppt den på riktigt. Det var länge sen jag fick sjösätta någon och även om det är något litet känns det här riktigt bra. För alla Barabbas-fans är det här en dag att fira. Eftersom det är lördag kan ni ju också passa på att ta en öl. Köp en billig och helst äckligt - det kommer att fungera utmärkt.
     Daniel...var köper vi den då? Vi älskar att köpa fysiska skivor och här får vi länkar och annat ungdomligt skräp?! Ja kära vänner givetvis finns det iallafall tre fysiska kopior eftersom det definitivt bör finnas en i våra tre hyllor iallafall. OM du nu är ett hardcore-fan som vill ha den här i hyllan men inte vill skriva ut omslag och bränna en skiva själv, hör av dig. Givetvis kan jag hjälpa till om jag får lite cash för besväret. Annars går det alldeles utmärkt att be om filer och omslag så man kan ordna detta själv. Men nog om det nu. Lyssna och njut och knäck en öl.

David Bowie (1947-2016)

Det känns som att jag bara skriver om folk som har gått bort på sistone. Det är sorgligt varje gång så klart men det gör lite extra ont nu. David Bowie har alltså dött. Nyligen kom en skiva ut och allt verkade rulla på som vanligt. Tydligen hade Bowie kämpar mot cancer i 18 månader. Om det här inte var en hemlighet så har iallafall jag missat det helt och hållet.

     I min värld var Bowie någon som lever för evigt. En god kraft i världen som behövs. Ständigt inspirerande. Ständigt innovativ. En positiv förebild i så många år för så många människor. Min relation till Bowies musik är inte ens så stark, men ändå känner jag så.

     Min musikaliska relation till Bowie har främst bestått av tre album:

Bowie är ett bra exempel på en artist där jag inte tagit mig förbi kanske andra "svepet". Jag hittade de här tre skivorna och började där. Andra svepet hittade jag även Heroes (1977). Nu, någon dag innan hans död, hade jag precis bestämt mig för att göra ett tredje svep.

     Skivan Heroes var egentligen lätt att relatera till men det beror inte på Bowie. Det beror på att den är producerad tillsammans med Robert Fripp och Brian Eno. Bowies röst tillsammans med Fripps gitarrer på titelspåret. Det är underbart helt enkelt. Det är rätt på så många sätt.

En magisk stund för mig är när han dök upp på David Gilmours DVD Remember That Night (2007).  Bowie befann sig i samma stad när Gilmour spelade och de tyckte det var kul att köra två låtar på slutet. Det blev en gammal och en mycket gammal. Kombinationen är härlig. Den här DVD:n är för övrigt skitbra. Crosby & Nash körar, Richard Wright är med (även han död numera) och saxofonisten är samme man som spelade på mycket av det klassiska materialet.

Sedan finns det andra minnen som relaterar Bowie till andra artister jag alltid varit mer inne på. Inte minst Bahaus cover av Ziggy Stardust. Jag har förmodligen fler exemepel jag inte ens känner till i nuläget.

Bowie var en person som fortfarande hade så mycket att ge oss musikaliskt. En av de som skulle fortsätta tills han blev supergammal. Förmodligen av den enkla anledningen att han älskade det han höll på med. Förmodligen hade han gjort det ändå - oavsett vad vi hade tyckt om det eller om vi hade betalt för det. En kreativ person som inte såg hinder i regler och konventioner. Han använde dem om det fanns en musikalisk poäng med det. Struntade i dem om de bara kändes begränsande.

     Världen är faktiskt lite mer tom och mörkare än innan. Det känns otroligt trist. Jag tänker på namn som Gilmour, Waits, Bush, Fripp m fl och mår lite dåligt över att de en vacker dag inte kommer att kunna påminna oss om stunder där kreativiteten är det som kommer först. Det finns andra, absolut, men de här personerna har verkligen lyckats med att nå ut till alla med ett sådant budskap. Det är inte lätt att åstadkomma. Det går inte heller att backa för argumentet att industrin var vänligare för experiment förr i tiden. Men visst, kanske kommer det tillbaka. Hoppet är trots allt det sista som dör och visst finns det de som experimenterar ändå.

Blod, eld, död : en svensk metalhistoria - Johannesson/J.Klingberg(2011)

Jag fick den här boken som gåva, bland annat från min kollega Alexander och längtade länge efter att få tid att sätta tänderna i den. Boken är en sammanfattning av svensk metal-historia och framförallt finns mycket fokus på de mörkare, mindre kommerciella, delarna av genren.
     Personligen gillar jag att fokus är placerat just där. Det finns helt enkelt mindre uttalat om det här området. Kanske kan man säga att de "lever som de lär" mer än de andra banden. En livsstil som inte alltid är så lätt att relatera till då det går till ganska extremt till ibland.
     En av de mer starka uttrycken finns så klart i subgenren Black Metal och boken lägger mycket tid på det. Jag har själv alltid gillat soundet i den här genren och samtidigt haft en stor distans till den. Det finns för mig en tydligt bro mellan den här genren och Showgaze och det är av den anledningen det har hakat sig fast.
     En annan aspekt av den här musiken jag inte kan rå för att jag lockas till är musikernas extrema hängivenhet till vad de gör. Med det sagt skulle jag själv inte befinna mig på en konsert där man häller grisblod över mig. Det är inte en plats för mig helt enkelt men jag kan förstå varför de som går dit känner annorlunda.
     Blod Eld Död ger en bra och ärlig bild över svensk metal eller iallafall delar av den just för att så mycket av innehållet är intervjuer. Det är styrkan hela vägen igenom. Frågorna känns ofta bra ställda och kärnan i vad det handlar om belyses på ett respektfullt sätt som inte dömer någon.
     Det här är kanske inte en bok för alla men det finns många jag känner som skulle få ut mycket av att läsa den. Så till er som känner er träffade - skaffa den snarast. Ha gärna Google bilder, Youtube och Spotify redo. Det kommer att gynna upplevelsen.

Året som har gått - 2015

2015 har bjudit på mycket och det är svårt att redogöra för det mesta av det. Vårterminen var den sista terminen på Studio Blue och snart skulle jag vara en färdigutbildad ljudtekniker. Otroligt spännande och skrämmande. Jag minns hur halvåret har varit fyllt av ett stort slutprojekt, mycket nätverkande och en oro i magen inför framtiden. Samtidigt var oron en stark pepp för att få göra något med mina nya kunskaper så klart. Skolan har gett mig så mycket och jag har växt mycket som person. Samtidigt började man känna sig sugen på nya infallsvinklar och att få använda det man hade lärt sig. Jag skrivit tidigare om hur innebörden av kunskap har förändrats drastiskt för mig sedan högskolan. Det är inte bara kunskapen i sig och inte ens de många insikter man får - det är framförallt hur man växer som människa.

Slutprojektet.

Praktiken på Jano, Jazzklubb Nordost led också mot sitt slut och det har varit fantastiskt att få vara där. Jag saknar det faktiskt ofta och fanns tiden skulle jag engagera mig mer i live-musik. Framförallt är jazzen väldigt kul att få syssla med då det är så mycket improvisation involverat. Mindre av de gamla dängorna och mer experimentella inslag skulle kanske inte skada men det är det man har Fasching till.
     Annas bror gifte sig på Ängsö, en otroligt vacker plats utanför Västerås. Vi tog även en kort semester här som bjöd på massvis av fina promenader och mycket svamp. Fantastiskt vecka. Det är även värt att nämna att mitt projekt att undersöka orglar har satts igång. Tanken med det hela är att utforska instrumentet lite mer och komma närmare inpå. Att fota och prova orgeln är något jag inte räknar med men det har jag fått göra än så länge. Mer om det i framtida inlägg.

De lyckliga tu.

Orgel i Ängsö kyrka.

Vackra Ängsö.

Det var även denna sommar jag började jobba som ljudtekniker. Det nya jobbet innebär många utmaningar och det är otroligt kul. Om inte annat är det, för den som känner mig, rätt roande att se mig i arbetskläder med en skruvdragare hängandes på sidan och mängder av fickor fyllda av verktyg. Ser fram emot ett mycket givande 2016.

Löpningen då? Ja den blev det inte mycket av i år. Det har faktiskt inte funnits tid till något sådant men jobbet bjuder på en hel del träning av annan sort. I skrivande stund ser jag fram emot att bryta den trenden och ta mig till gymet för att börja jobba inför ett grymt 2016 på löpningssidan. Drömmarna är definitivt inte borta och jag ser fram emot att ta mina första steg utomhus när det blir varmt igen. Sommaren bjöd hur som helst på en hel del kul mellan varven, t ex mycket grillning.

Grillning.

Hur är det med musikprojekten då? Jo det är faktiskt inte helt dött på något vis. Det tar tid bara. Det finns ett avslutat projekt som egentligen har varit klart i ett halvår men som saknar omslag. I ett tidigt 2016 är tanken att det här ska träda fram i ljuset. Håll i hatten helt enkelt. Andra kreativa inslag har också funnits. T ex har jag suttit och spelat tillsammans lite grann med någon eller iallafall i stor utsträckning talat om ljud och musik. Många skivor har jag hittat också men det vet redan den som läser bloggen annars då det är det som mestadels dyker upp här.

Smygfilmad hos Mr. Krook.

Ung gitarrist.

Mr. Krook på ett gemensamt jobb. 

Det här är kanske en av de sämsta årsavsluten på bloggen någonsin men så får det vara. Det är faktiskt så pass rörigt att jag inte får ihop mer. Jag svimmar lite när jag tänker tillbaka på stora, maffiga och enorma 2015 och den utmaning det har varit.

Kanske ska passa på att slänga in lite löften inför 2016:
Jobba på, springa 2 mil igen (flera gånger och 1,5 som standard), släppa den väntande skivan, öva på gitarr igen.

Så.