Nåväl, han är iallafall med en kortis och blev definitivt en del av den stundtals fina och mystiska känsla som dokumentären lyckas uppmana. Målet med den är att försöka fånga känslan av den amerikanska södern. Huruvida det blir en rättvis bild eller inte vet jag inte, men för egen del kände jag att den tog sammanhanget till en bättre plats än var det vanligtvis brukar hamna. Porträttet av människorna känns ofta väldigt mänskligt på ett sätt som inte är fördömande och det var väl också tanken. Det som går att diskutera är väl om den mystik och spänning jag känner när jag ser den är passande eller inte. En stor del av romantiseringen som ges upphov till fanns nog hos mig själv från början men filmen är väldigt bra på att förstärka den - mycket genom musiken.
Jesus.
Musiken fungerar nämligen som en stomme genom hela dokumentären och väver in allt i en magisk slöja. Själv blir jag så klart alldeles lycklig av att se tidigare nämnd man gå runt i skogen med en banjo och sjunga "för sig själv". Det räckte med rösten och jag var såld. Jag måste säga att det genomförs på ett väldigt snyggt sätt och tillsammans med snyggt miljöfoto är det svårt att låta bli att känna någonting.
Det var hur som helst en trevlig upplevelse. Jag rekommenderar den varmt om du gillar musiken som härstammar från den här regionen av världen och samtidigt är lite nyfiken på ett försök att närma sig en ärlig bild av befolkningen (lyckat eller inte).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar