Starving Insect - The Great Nothing (2015)

Om du gillar: Hård och långsam techno, hardcore, storslagen ljudkvalitet.

Det finns många begåvade människor där ute och Alexander Kassberg, mannen bakom artistnamnet Starving Insect, är definitivt en av dessa. Under många år har han nu slutfört skivan The Great Nothing som en samling av låtar som går under genren Doom Core. Vad är det kanske man undrar då? Kanske ska vi ta en titt på den genre som denna subgenre utgår ifrån.
     När jag var liten och min bror var lite större än mig (tyvärr fortfarande fallet) lyssnade han på massor av olika sorters musik som jag då och då tog till mig. Ibland lånade jag skivor av honom och bland dessa fanns några av Thunderdome-samlingarna. Den låt jag kommer att tänka på allra först är den med samplingar från filmatiseringen av Stephen Kings bok It (1990):

Den här musiken gjorde nog många föräldrar lite oroliga. Den var väldigt snabb, hård och tog säkert tankarna till okontrollerade rave-fester fyllda med dödsknark. Men barnen är ok och musiken känns faktisk fortfarande rätt härlig om vi helt och hållet bortser från ljudkvaliteten.

     Alexander har behållit de fundamentala delarna av den här musiken men valt att göra genren långsammare och mindre "peppig". Att han är ett fan av skräckfilm är tydligt och den täta och mörka stämningen han skapar är helt enkelt fantastisk. Blandningen av inspelning och syntetiskt skapade ljud är väldigt spännande. Kan man t ex någonsin få nog av en waterphone?

Alexander Kassberg in action.

Att Starving Insect gör något nyskapande ur genresynpunkt sticker skivan ut ur mängden på ett annat sätt - den låter otroligt bra. Den går att spela otroligt högt eller lågt. Det finns inga fel här och inget känns lämnat åt slumpen. För en genre som låter så ljudtekniskt dåligt är det bara att gratulera världen till en bra skiva. Jag hyllar för att jag gillar.

Daniel Christensen - ljudtekniker.

Då var dagen kommen. Efter två år är jag nu en färdigutbildad ljudtekniker. Tiden på Studio Blue har varit otroligt givande på många olika sätt, inte minst på grund av alla fina vänner jag har fått. Det här kommer bli ett aningen fattigt inlägg men det får duga. Det går inte riktigt att summera allt. En hel del av det jag lär mig har smugit sig in i bloggen på senare tid iallafall. Så är det med den saken.

Kris K och Razmatazz, två av de fina vännerna.

Förutom den teoretiska och praktiska kunskapen inom ljud och musik har glädjen i musiklyssnandet vuxit enormt. Mina studier inom musikvetenskap gav mig broar till genrer som tidigare hade känts otillgängliga för mig. Sedan, genom ljudtekniken, har jag funnit ännu fler broar då jag har en helt ny aspekt av vad jag hör när jag lyssnar på musik. Mängder av nya mentala redskap finns nu för att lyssna, tolka och uppskatta musik på många olika sätt.

Lita inte på trummisar - håll för öronen ;)

Min värld är annorlunda på ett sätt som är svårt att förklara. Jag hör så mycket mer detaljer numera och min förmåga att tolka det jag hör är mycket större. Är det numera svårt att lyssna på musik som låter ljudtekniskt dålig? Jo, men sällan är det så dåligt att man måste stänga av även om det händer. Det är hur som helst klart att de musikaliska kvalitéerna i en inspelning alltid kommer främst. Med lite tur vänder vindarna igen så att kvalitet kan få hamna på kartan igen. Gudarna vet att ljudteknikerna skulle vara lyckliga med kvalitet i fokus.

Tre mästare i arbete.

Kort sagt är mitt liv kraftigt berikat. Oavsett om det handlar om att snurra en skiva i spelaren hemma, lyssna på fåglar i skogen eller höra ett träd falla så fascinerar det mig. Att världen var komplex och fantastisk var inte något nytt, men nu kan jag också få ta del av den på ett närmare och mer engagerat sätt än tidigare. Ett ljud är aldrig "bara" ett ljud längre.

Ord och inga visor.

  

A-studion, redan saknad.

Förutom peppen inför framtiden ser jag fram emot alla fantastiska projekt jag kommer att syssla med på olika sätt och hur jag nu har verktygen att få det att låta bra. Med facit i hand på det tekniska är det bara fantasin och resurserna som sätter gränserna för resultatet. En sak är säker, livet utan A-studion kommer vara lite sämre.

Så mina kära läsare. Om ni vill samarbeta på något sätt eller har projekt på gång där jag kan bidra. Hör helt enkelt av er. Framtiden är vår!

Ornette Coleman (1930-2015)

Ännu en legend har lämnat jordelivet och även om min personliga relation till Coleman är ganska svag än så länge går det inte att bortse från de spår han har lämnat i musikvärlden. Det finns ingen som har läst modern musikhistoria eller någon som lyssnar mycket på jazz som inte har hört hans namn.
     Så vad gör Ornette Colemans musik så speciell? Jo, det är så att man brukar tala om honom som den som etablerade genren "Free Jazz" eller "Free Form". Detta i samband med skivan från 1961 som fick just namnet Free Jazz: A Collective Improvisation.
     I korthet innebär genren jazzmusik där alla involverade instrument får ta precis lika mycket utrymme och arbeta individuellt. Sedan samlas man fortfarande kring "ett löst sammanhang". Det här skapar väldigt speciella klangvärldar som kan vara lite knepigt att ta in till en början. Med lite tålamod och ett öppet sinne kommer så småningom allt samman.
     Tycka vad man vill men banbrytande var det iallafall. Själv anser jag att det här är en av de genrer som med sitt stora mod och självförtroende vågade/vågar utveckla musiken och bryta ner de många regler som finns. Ibland är regler trevligt. Ibland är det urtråkigt. Hur som helst är det härligt att se när någon utmanar gränserna för vad "musik" ska innebära. Av samma anledningar är den atonala musikvärlden en av de mest spännande saker jag vet.
     Ok Daniel, då vet vi. Hur låter det då? Hur låter detta "organiserade kaos" du beskriver med så många fina ord? Say no more. Nu börjar resan. Håll i hatten.