Harbisson föddes totalt färgblind och såg av den anledningen enbart i gråskala. Det resulterade i en stark vilja att kunna uppleva vad färg var då han saknade förmågan att relatera och då samhället kretsar kring färg en hel del. Hans lösning är kanske inte det de flesta av oss skulle få för oss att göra. Harbisson kan med sin antenn känna av färg som hans hjärna sedan tolkar om till toner. Han kan alltså lyssna på färg, eller snarare hör han helt enkelt alla färger kring sig. Det här är så pass känsligt att han kan lyssna på någons ansikte, strukturen på färger i ditt öga e t c.
Galet? Kanske, men otroligt intressant då det skapar ett underlag för många intressanta frågor. Inte minst huruvida man ska kunna "uppgradera" sig själv som människa hur som helst eller inte. Jag rekommenderar varmt att kolla på föreläsningen nedan. Det är inte från samma tillfälle men det verkar innehålla precis samma sak.
Vid tillfälle passade jag på att ställa en fråga. Då Harbisson har en mycket bred färgskala, har hans uppskattning för musik bortom vårt västerländska klassiska tonutrymme ökat? Uppskattar han mikrotonal musik mer nu t ex? Jag var även noga med att först fråga om han kanske redan innan uppskattade sådan musik. Svaret var att han inte tidigare hade varit det men att det hade ökat p g a hans nya sätta att uppfatta världen. Förmodligen skulle livet vara rätt outhärdligt om han inte kände så.
Det här fascinerade mig själv mycket då jag för egen del försöker hitta broar in i andra klangvärldar som inte är bundet till givna musikaliska system, framförallt inte det västerländska där 12 halvtoner är normen. Kaninhålet är mycket djupt, den saken är säker, och det finns så otroligt mycket mer än dur/moll-tonalitet att uppleva. Den som söker skall finna och den som har tålamod skall finna förståelse.
Neil Harbisson: Life and Art in the Age of Cyborgs from Reaktor on Vimeo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar