Cocteau Twins - Milk and Kisses (1996)

Då var vi framme vid den allra sista skivan som Cocteau Twins gjorde. Jag är personligen inte såld på den här av flera anledningar. Samtidigt ska jag erkänna att jag återvänder till spåren Serpentskirt, Treasure Hiding och Seekers Who Are lovers då och då. Den stora behållningen från den här skivan är utan tvekan Frazers sånginsatser men det är något många av de andra skivorna kan leverera också.

     Den största anledningen till mitt missnöje är det att skivan saknar en helhet. Låtarna känns för orelaterade till varandra i fråga om sound och album. Låtarna är alltid väldigt vackra men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att något alltid saknas. Alla spår är också "korta för att vara korta" och lider därför av sin egen uppreplighet.

     Dessvärre kan inte ljudfrågan rädda situationen heller. Det låter, som många skivor från den här tiden och fram till idag, rätt grötigt, mosat - helt enkelt trist och odynamiskt. Kanske finns det utgåvor som är mindre drabbade av t ex mastring men det är inget jag känner till (min referens är i det här fallet Spotify. Värdelös är den kanske inte men den imponerar och engagerar mig inte mycket helt enkelt. Men man kan tycka olika - kanske är det här din Cocteau Twins-skiva.

Cocteau Twins - Four-Calendar Café (1993)

Om du gillar: Ett mindre svävigt/mer pop:igt Cocteau Twins, Frazer

Då var vi framme vid den näst sista skivan gruppen producerade. Soundet har ytterligare kommit närmare popen och i samband med förändringar i text är det något av det tydligare och mer lättförstådda de gjort. Med textförändringar syftar jag på att det vid det här laget är mycket mer konkret text på engelska. De har helt enkelt tagit sig ifrån sina tidigare traditioner. Personligen saknar jag det men jag förstår att det förmodligen var en naturlig utveckling för dem när man ser på hur musiken följer samma spår - tydlighet.
     Om jag ska vara ärlig har den här skivan hamnat i skymundan för mig. Jag måste dock erkänna, i skrivande stund, att jag gillar den mycket mera nu för tiden. Ett stort plus är att produktionen känns rätt bra och det är alltid ett plus för den här gruppen med alla deras lager av gitarrer.
     Även om jag gillar den mera idag så förstår jag varför den inte charmade mig mycket förr. Den lämnar inte mycket utrymme för upptäcktsfärd helt enkelt. Det är svårt att i längden engagera sig i verken samtidigt som de är väldigt vackra. Kanske kommer min uppfattning förändras, något som tiden får utvisa.

     Rekommenderar jag den då? Om du är ett fan av sväv med mindre konstigheter, om du gillar t ex Heaven or Las Vegas, då är den här värd att ge ett försök. Samtidigt är det nog ett perfekt soundtrack för alla en slö söndag. Give it a try.

Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990)

Om du Gillar: Ett positivare och "ljusare" Cocteau Twins,

Heaven or Las Vegas brukar ofta presenteras som den mest framgångsrika skivan som gruppen har producerat. Än idag dyker den upp på vissa topplistor och chefen för 4AD, deras dåvarande skivbolag, har många gånger nämnt att detta enligt honom är den bästa produktionen företaget har gjort. Det var även den sista skivan som gruppen släppte på deras bolag.
     Samtidigt som framgångarna tog nya höjder började det knaka i fogarna bland gruppmedlemmarna. Guthrie började få alltmer allvarliga problem med droger och samtidigt så föddes hans och Frazers dotter. Textinnehållet är till stor del tillägnat dottern och det förklarar nog den positiva känslan som skivan har.

     För egen del är Heaven or Las Vegas absolut en favorit. Jag brukar lyssna på den när jag vill ha en positivare variant av Blue Bell Knoll. Helt klart en skiva jag rekommenderar varmt, en bra startpunkt för många. Likt föregångaren ovan låter den också rätt bra!

Cocteau Twins - Blue Bell Knoll (1988)

Om du gillar: Svävig pop, tät och drömsk känsla, riktigt häftiga sånginsatser.

Blue Bell Knoll är den första skivan med gruppen som sålde riktigt bra i USA och en av deras mer kända skivor. Det är även den skiva jag själv har lyssnat mest på fram till idag.
     Skivans styrka är för mig ganska tydlig. Den kombinerar helt enkelt gruppens pop:igare utflykter med deras mer sväviga. Jag känner att gruppen försökte med detta i och med skivan Treasure men att det då inte räckte ända fram. Den är helt enkelt välbalanserad då den har förmågan att nå ut till många samtidigt som den är konstnärligt okompromissad. En fullträff som passar i många tillfällen och i många sammanhang. Samtidigt är det en av de skivor som också låter bättre ljudtekniskt än innan. Enligt vissa intervjuer hade gruppen tillgång till mer tid och mer resurser än vanligt när de gjorde den här skivan och det märks verkligen.
     Sånginsatserna är stundtals bländande och jag brukar ofta spela upp spåret Carolyn's Fingers som ett exempel på Frazers sätt att uttrycka sig. För er som har följt CT-serien så får ni absolut inte missa den här. För er som inte gjort det - ni får absolut inte missa den här. Seså, lyssna nu:

Cocteau Twins with Harold Budd - The Moon and the Melodies (1986)

Om du gillar: Ett mycket lummigt och långsamt Cocteau Twins, Harold Budd, pianosväv, gitarrsväv.

Äntligen här. Det är dags att tala om det riktigt fina samarbetet mellan Cocteau Twins och Harold Budd. Guthrie kom senare att göra en hel del ambient-samarbeten med Budd, bland annat soundtracket till filmen Mysterious Skin.
     The Moon and the Melodies har förmodligen varit en av de viktigaste skivorna i mitt liv. Det är inte bara här som kärleken till Cocteau Twins växte sig starkare på ett mer långsiktigt sätt utan även första gången jag hörde Budds sätt att spela använda pianot.

     Budd kom att bli en stor inspiration för mig både i mitt musiklyssnande och i mitt spelande. Det är genom honom som jag lärde mig uppskatta minimalismens otroliga kraft - att "less" ibland är "more", att följa mitt kreativa hjärta, att upptäcka känslan av ett helt universum i en enda ton eller ett ensamt ackord. Han fick mig att känna något i samband med musik som inte längre krävde ett textinnehåll för att berätta något. Men nog nu om detta och åter till skivan.

     En av se största skillnaderna från tidigare skivsläpp är de fullständigt instrumentala spåren. Frazers fantastiska sång är fortfarande med men används mer sparsamt än tidigare. Låtarna är också mycket mer flytande än de gruppen brukar presentera, mer i stil med tidigare skivan Victorialand. Budds inblandning är nog en förklaring till det mer sparsamma uttrycket och det utrymme som skapas i musiken behövs verkligen för att det här ska funka.

     Jag rekommenderar den här skivan varmt. Den låter som ett rofyllt och sakta gungande hav. Den är otroligt vacker och har många gånger vaggat mig lugn i både positiva och negativa stunder av mitt liv.