Bosnian Rainbows - Bosnian Rainbows (2013)

Om du gillar: Tidig punk, kaxig pop, The Mars Volta, Le Butcherettes.

Bosnian Rainbows är en ny grupp bestående av Omar Rodriguez-Lopez (The Mars Volta, At the Drive In m.fl.), Deantoni Parks (The Mars Volta m.fl.), Teri Gender Bender (Le Butcherettes) och Nicci Kasper. Att jag fann denna skiva är ingen slump. Rodriguez-Lopes  har jag följt länge både genom Mars Voltas historia samt hans egna solokarriär med alla möjliga musiker. Att det här projektet på sätt och vis innebar att Mars Volta lades på is på obestämd tid var väldigt trist att få reda på men det blir i min menig alltid bäst när artister gör det de känner för själva. Gruppen har, till skillnad från fallet The Mars Volta, som mål att fungera demokratiskt och låta alla få ta fram sina idéer - en bra lösning om man kan få det att fungera.

     Så hur är det nya projektet då? Första gången hörde jag det här live (läs mer om det "här"). Innan konserten trodde jag att jag skulle få se Omars soloprojekt live och med viss besvikelse läste jag innan att det handlade om ett nytt band. Väl på konserten visade det sig dock vara riktigt bra och jag gillar de nya soundet. Nu när jag lyssnar på själva skivan funkar det nästan lika bra. Nästan. Förr hade jag skyllt bort det här på jämförelse hem-lyssning/live-lyssning. Numera vet jag att det snarare handlar om instängd mono-inspelning och halvdan produktion. Trist så klart men kanske inte så förvånande. Trots detta är ändå själva musiken bra. Att spela den via färgad vinyl gör också att jag kan känna mig lite extra nöjd.

     Musiken har en karaktär av äldre punk och goth i ett modernt sammanhang. Vass och kaxig attityd inlindad i ett mjukt sväv. Stundtals lyser Omars gamla hederliga gitarrflum igenom och då och då tillåts musiken tas på utflykter i den experimentella världen jag är van att finna honom i. Parks är grym på trummorna som vanligt, Casper lägger schyssta synthbasar och Teri är underbar som sångerska. Hon har en kaxig värdighet som inger så härligt mycket respekt. 

      Trots detta är jag inte förälskad. Även om jag gillar skivan och alla olika musikaliska bakgrunder inom projektet kan jag inte sluta känna en viss saknad efter tidigare nämnda experimentella utflykter. Det hade förmodligen räckt med fler instrumentala bitar i verken. Nu trängs låtarna stundtals in i korta och trista låt-koncept. Visserligen är tanken uppenbarligen att jobba mer mot ett pop- eller punkformat och sedan mutera det. Det är inte en dålig ide i sig, men det här projektet hade mått bättre av att få vara lite modigare än det är.

Snakethread - Get Well EP (2013)

Om du gillar: Burial, Boards of Canada, mörk och eftertänksam stämning, musik med dynamik!

Snakethread är ett nytt fynd och en potentiell favorit i framtiden. Jag brukar inte skiva om EP:s men då vi ännu verkar får vänta på en fullängdare så får det gå ändå. Det finns fyra spår på EP:n och man får snabbt vibbar av artister som Burial och Boards of Canada. Bland det bästa med låtarna är definitivt de tydliga och avgrundsdjupa taktslagen som genomsyrar skivan. Takter förstärks sedan med ljud av t.ex. metallföremål - riktigt snygg grund. Ovanpå detta ligger bland annat baklänges-processerade ljud, enklare elgitarr-inslag och och olika ljudeffekter.

     Blandningen blir ett grymt bra sound och tack var en mycket dynamisk genomförd produktion skapas verkligen den tyngd och det djup man vill ha i sån här musik. Tänk om all ambient-aktig musik hade en så bred ljudbild, det gör verkligen att lyssnaren får ut så mycket som möjligt av atmosfären. Nice.
     Jag ser fram emot en fullständig skiva och det är även svårt att redan nu undvika en längtan efter längre låtar. Precis som med t.ex. Burials verk så innebär korta låtar eller EP:s inte nödvändigtvis ett problem, musiken är ändå så pass bra. Samtidigt är det ändå synd när en sådan stämningsfull atmosfär som den här musiken ger uppbåd till tar slut så snabbt då den inte har något att förlora på att vara längre.

Dokumentär: I Dream of Wires - The Modular Synthesizer Documentary (hardcore edition) (2013)

Det här är en dokumentär om modulations-synthar d.v.s. en apparat som består av flera moduler som påverkar ett ljud som färdas genom dessa (min förklaring här är minst sagt bristfällig men det får dokumentären åtgärda). Detta ger upphov till otroliga möjligheter i ett musikaliskt skapande. I vissa utföranden finns det i princip inga gränser alls.
     Dokumentären behandlar ämnet ur flera olika aspekter som historiskt, tekniskt och filosofiskt. De har verkligen lyckats med att skapa en bred bild av sammanhanget. Intervjuer med många olika fantaster och musiker finns med och just "hardcore edition"-versionen är nästan fyra timmar lång. Just på grund av den långa speltiden lyckas de undvika den fälla jag tycker många dokumentärer hamnar i: att inte kunna ta tid på sig att kunna skapa en ordentlig helhetsbild av ämnet som undersöks.
     Det här instrumentet är så fantastiskt och även om det inte var helt nytt för mig har jag inte riktigt förstått hur det har funkat innan, min uppskattning för dessa synthar har definitivt ökat. Jag rekommenderar den här dokumentären till dig som gillar elektronisk musik eller bara fascineras av musik som tar sig utanför givna ramar för vad "musik" kan vara. Om inte annat räcker det nog med att vara född på 80-talet då det förmodligen är svårt att inte få nostalgin att gnistra till.

Boards of Canada - Tomorrow's Harvest (2013)

Om du gillar: Burial, Daft Punks soundtrack till Tron, diffusa och taktfyllda ljudlandskap.

Jag blir ibland förvånad över hur få som verkar känna till Boards of Canada, hur de har lyckats hålla sig så hemliga. Inom electrokretsar blir de ibland omtalade som legender. En stark anledning är förmodligen att de knappt ställer upp på intervjuer och har valt att hålla sig lite hemliga. Det blir musik man finner om man söjer eller får tips om dem. Samtidigt handlar det trots allt om electro fyllt med samplingar och beats - knappast något som inte ligger/har legat i tiden en längre tid. För egen del har de varit med i ganska många år, deras vackra och taktfasta ljudlandskap har alltid gett mig en viss ro.
     Efter ett uppehåll sedan 2005 dök de plötsligt upp med nytt material och roade sig med konstig och mycket diffus reklam. Fansens lyckorus var ett faktum och förväntningarna var höga - hypen var ett faktum. Blev det bra då? Jodå, det låter riktigt härlig och det låter mycket "Boards of Canada". Den suggestiva stämningen ligger tät och rullbandar-känslan svänger runt allt på ett snyggt och trögflytande sätt.
     Samtidigt är det definitivt en av de grupper som håller sig till sitt sound. Jag tycker dock inte att det blir ett problem; det finns absolut något att respektera i att behålla ett fungerande koncept. Givetvis är motsatsen minst lika godkänd då förändring också är riktigt kul. Huvudsaken är att artisterna gör det som hjärtat driver dem till. Hypen var dock lite väl stor men det är lätt hänt när de större namnen tar paus och gör något nytt.

     Jag rekommenderar egentligen den här skivan till de flesta. Om du är den rastlösa lyssnaren rekommenderar jag att du gör något samtidigt då det t.ex. är utmärkt som arbetsmusik. Låt sig vaggas till ro i den speciella värld som erbjuds och varva ner en stund.